Till den som använder detta; detta är en fri översättning av valda satser ur Tillichs bok. Flera meningar kan vara språkligt knöliga. Använd begreppen Jakob använde på paperseminariet den 19e. Slå upp i engelsk-svensk ordbok. Eller skriv med egna ord, parafrasera som när vi gjorde interpretationerna. Annars är det kapitel för kapitel så det är lätt att hitta originaltexten i boken.

Mattias


1. Existens och mod

Jag (Tillich) har valt ett koncept i vilket teologiska, sociologiska och filosofiska problem möts, konceptet mod. Mod är rotat i hela vidden av mänsklig existens… Det måste reflekteras ontologiskt för att förstås etiskt.
Mod kan visa oss vad varande är, och varande kan visa oss vad mod är.

Mod och tapperhet: från Platon till Thomas ab Aquino

Mod såsom en mänsklig handling, som en fråga om värdering, är ett etiskt koncept. Mod såsom det individuella varats universella och essentiella självbejakelse är ett ontologiskt koncept. Modet att vara till är den etiska handling vari människan bekräftar sitt eget varande trots de aspekter av hans existens som står i konflikt med hans självbejakelse.
I Platons Staten relateras modet till thymós (det behjärtade, modiga elementet) och phýlakes, väktare. Thymós överbryggar gapet mellan förnuftet och begäret.
Platon såg thymoeidés som en väsentlig funktion av människans varande, ett etiskt värde och en sociologisk kvalitet. Modet gör det lovvärda och avvisar det som bör föraktas. Mod är bekräftandet av ens essentiella natur – det har ett inneboende trots.
Det största provet på mod är beredskapen att göra det största offret. Grekiskans andreía (manlighet) och latinets fortitudo (styrka) indikerar den militära aspekten av mod. När visdom och mod möttes avskilde sig sant mod från soldatens mod.
Medan mod har behållit sin bredare betydelse, har tapperhet alltmer blivit soldatens särskilda dygd.
Thomas ab Aquino diskuterar den dualistiska betydelsen av mod. Mod i förening med vishet inkluderar måttfullhet gentemot sig själv och rättvisa gentemot andra. Huruvida mod eller vishet är det mest vittomfattande begreppet beror på om man betonar intellekt eller vilja. Thomas väljer intellektet och ser modet som underordnat visheten.
Perfekt mod är, enligt Thomas, en gåva från den Gudomliga Anden.

Mod och visdom: stoikerna

Stoicism är en grundläggande religiös attityd, vare sig den uppträder i teistisk, ateistisk eller transteistisk form. Kristendomen kan ta upp många element från den senantika världens religionsfilosofiska synkretismen utan att förlora sin historiska grund; men den kan inte assimilera genuin stoisk attityd. Stoikern har ett socialt och personligt mod som skiljer sig från kristet mod. Seneca påvisar det ömsesidiga beroendet mellan rädslan för döden och rädslan att leva, liksom mellan modet att dö och modet att leva.
Självmord som flyktväg motsäger det stoiska modet att vara till till. Förnuft är människans sanna eller innersta natur, i jämförelse med vilket allt annat är slumpartat. Det är inte död och motgångar som skrämmer oss, utan rädslan för död och motgångar.
Det gudomliga Logos är Gud bortom Gud. Medan Gud är bortom lidandet står stoikern över lidandet.

Mod och självbejakelse: Spinoza

Självbejakelsens doktrin är central i Spinozas tänkande. Den strävan varmed allting eftersträvar att framhärda i sin egen existens, är ingenting annat än denna saks faktiska essens. Självbejakelse är den ontologiska motsatsen till varats reduktion. Den kraft varmed varje enskild enhet, och därmed människan, bevarar sitt varande är Guds kraft. Perfekt självbejakelse är inte en isolerad handling med ursprung i individen utan är deltagande i den universella eller gudomliga självbejakelsen. Modet att vara till till är möjligt därför att det är ett deltagande i själva varats självbejakelse.

Mod och liv: Nietzsche

Ontologin talar analogiskt.
Nietzsches vilja till makt är varken vilja eller makt, dvs. det är varken vilja i psykologisk mening eller makt i sociologisk mening. Det är vilja till mer liv.

2. Varat, icke-varat och ångesten

Ångestens ontologi

Icke-varats innebörd

Ickevara är sannerligen inte ett koncept som andra. Det är alla koncepts negation.
Det är nödvändigt att inkludera en ångestens ontologi i en modets ontologi, eftersom de är ömsesidigt beroende.
Ångest är det tillstånd i vilket en varelse är medveten om sitt möjliga ickevara.

Rädslans och ångestens inbördes beroende

Ångest och rädsla har samma ontologiska ursprung, men är faktiskt olika. Rädsla, till skillnad från ångest, har ett definitivt objekt som kan mötas, analyseras, angripas och uthärdas. Detta gäller inte ångesten, ty dess objekt är alla objekts negation.
Den grundläggande ångesten, en ändlig varelses ångest inför hotet om ickevara, kan inte elimineras. Den tillhör existensen själv.

Olika typer av ångest

De tre typerna av ångest och människans natur

Ångesten för öde och död

Dödsångesten ökar med ökad individualisering, och människor i en kollektivistisk kultur är mindre mottagliga för denna typ av ångest.
Vi är medvetna om att det inte är objekten mot vilka vi kämpar som skapar ångesten utan den mänskliga situationen som sådan.

Ångesten för tomhet och meningslöshet

Bakom tomhetens ligger meningslösheten såsom döden ligger bakom ödets växlingar. Meningslöshetens ångest är ångest inför förlusten av en yttersta angelägenhet. Tomhetens ångest skapas av ickevarats hot mot det andliga livets särskilda innehåll.

Ångesten för skuld- och förtappelse

Ickevara hotar människans moraliska självbejakelse – vad han har gjort av sig själv. Individen är själv både domare och svarande. Denna situation skapar skuldångest.
Ickevara är blandat med vara i hans moraliska självbejakelse liksom i hans andliga och ontiska självbejakelse. Medvetenheten om denna tvetydighet är känslan av skuld.
Känslan av att vara fördömd – förtvivlan inför att ha förlorat vårt öde.

Innebörden av förtvivlan

De tre typerna av ångest är sammanvävda så att en dominerar.
Förtvivlan uppträder i form av reduplikation, som den desperates försök att undkomma förtvivlan. Förtvivlan är också förtvivlan över skuld och förtappelse. Självmord kan befria från ödes- och dödsångest, men inte från skuld- och förtappelseångest.
Allt mänskligt liv kan tolkas som ett fortgående försök att undvika förtvivlan.

Olika epoker av ångest

Mot slutet av den antika civilisationen dominerar ontisk ångest, mot slutet av medeltiden moralisk ångest, och mot slutet av den moderna eran andlig ångest.
Antiken – Greklands och Roms uppgång – producerade en omfattande ångest och ett sökande av mod för att motstå hotet om öde och död.
Medeltiden/reformationen – förtappelseångest, asketism, kyrkliga straff, botgöring.
Enväldets fall, liberalism och demokrati, teknologins uppgång – tomhet och meningslöshet under hotet av andligt ickevara.

3.Patologisk ångest, vitalitet och mod

Den patologiska ångestens natur

Några ledande psykoterapeuter, såsom Freud själv, har utvecklat olika tolkningsmodeller. En gemensam nämnare är att ångest är medvetenheten om olösta konflikter:
 undermedvetna drifter – repressiva normer
 olika drifter som försöker dominera
 storhet och perfektion – litenhet och imperfektion
 önskan om acceptans – bortstötning
 viljan att vara till – varandets börda

Alla dessa konflikter gör sig kända som plötsliga eller varaktiga tillstånd av ångest. Patologisk ångest är existentiell ångest under särskilda omständigheter.
Modet upptar ickevarats ångest in i sig självt. Mod är självbejakelse trots ickevara. Neuros är ett sätt att undvika ickevara genom att undvika att vara. Skillnaden mellan neurotiskt sjuka och friska är en fråga om kvantitet. [Den friskes] ångest driver honom inte att skapa fantasivärldar. Detta gör honom frisk i jämförelse med den neurotiske. Patologisk ångest är sjukdom och fara och måste helas genom att tas upp i ett mod att vara till som är både extensivt och intensivt.

Ångest, religion och läkekonst

Allt fler psykologer efterfrågar samarbete med filosofer och teologer. Den medicinska fakulteten behöver en doktrin om människan för att fullgöra sin funktion. Den teologiska fakulteten och prästerskapets praktik förutsätter en doktrin om människan och med den en ontologi.
Existentiell ångest är inte en sak för läkaren som läkare – och neurotisk ångest är inte en sak för prästen som präst; men båda måste vara medvetna om dem.
Analyser av patologisk i relation till existentiell ångest har frambringat följande principer:
1. Existentiell ångest har en ontologisk karaktär och måste upptas i ett mod att vara till.
2. Patologisk ångest är en konsekvens av självets oförmåga att ta ångesten på sig självt.
3. Patologisk ångest leder till självbejakelse på en begränsad, fixerad och orealistisk basis och till ett kompulsivt försvar av denna basis.
4. Patologisk ångest, i relation till ödes- och dödsångest, skapar en orealistisk säkerhetskänsla; i relation till skuld- och förtappelseångest en orealistisk känsla av perfektion; i relation till tvivel och meningslöshetsångest en orealistisk visshet.
5. Patologisk ångest är objekt för medicinskt läkande. Existentiell ångest är objekt för prästerlig hjälp.
Prästen kan vara en läkare och psykoterapeuten en präst, och varje människa kan vara båda i relation till nästan, men funktionerna ska inte sammanblandas.

Vitalitet och mod

Ångest och mod har en psykosomatisk karaktär. De är biologiska såväl som psykologiska.
Strävan efter trygghet, perfektion och visshet är biologiskt nödvändiga. Men det blir biologiskt destruktivt om risken för otrygghet, icke-perfektion och ovisshet undviks. Liv inkluderar således både rädsla och mod i en föränderlig men väsentligen etablerad balans. Så länge livet har en sådan balans kan det motstå icke-varat.
En livsprocess som uppvisar denna balans och med den makten att vara har, biologiskt sett, vitalitet, alltså livskraft.
Ångest är biologiskt sett värdelöst och överskrider det biologiska argumentet.
Människans vitalitet är så stark som hans intentionalitet; de är ömsesidigt beroende. Ju mer makt att skapa bortom sig själv en varelse har, desto större är dess vitalitet.
Svaret biologismen ger till frågan om ursprunget till modet att vara till. Det biologiska argumentet svarar; i den vitala kraft som är en naturlig gåva. Religiöst talat är det en fråga om nåd.

4. Mod och delaktighet (Modet att vara till som del)

Varande, individualisering och delaktighet

Det teologiska påståendet att varje mänsklig själ har ett oändligt värde är följden av den ontologiska självbekräftelsen som et osynligt, outbytbart själv. Det kan kallas ”modet att vara till som sig själv”. En del är inte identisk med helheten, men helheten är vad det är endast med delen. Modet att vara till är i grunden alltid modet att vara till som en del och modet att vara till som sig själv, i ömsesidigt beroende.



Kollektivistiska och semikollektivistiska uttryck av modet att vara till som del

Modet att vara till som del är modet att bekräfta sitt eget själv genom deltagande. Man deltar i den värld man tillhör och från vilken man samtidigt är separerad. Deltagande i de sektioner av den (världen) som utgör ens egen tillvaro. Världen är potentiell – sektionerna är aktuella/faktiska.
Det finns en kollektiv självbekräftelse som hotas av icke-vara, vilket ger upphov till kollektiv ångest, som bemöts med kollektivt mod. Modet att vara till som del är liksom alla former av mod, en kvalitet som tillhör individuella jag.
Syndarens straff hade representativ karaktär såtillvida att hela gemenskapen led med honom. I bothandlingen står alla ensamma inför Gud. Med reformationen och renässansen upphörde det medeltida modet att vara till som en del, och utvecklingar började som förde frågan om modet att vara till som sig själv i förgrunden.

Nykollektivistiska manifestationer av modet att vara till som del

För det första föregås nykollektivismen av det fria förnuftets befrielse och skapandet av den teknologiska civilisationen. För det andra har nykollektivismen uppstått i en situation där den möter många konkurrerande tendenser, även inom den nykollektivistiska rörelsen. Detta leder till den tredje skillnaden; den nuvarande kollektivismens totalitära metoder i termer av en nationalstat eller ett övernationellt imperium.
Nazismen innebar en återgång till stamkollektivism, Volksgeist, blod och jord-mytologin, det mystiska förgudandet av Führern.
I den ryska kommuniststaten kastades alla rationella och eskatologiska element ut. Återfall i stamkollektivism. Kosmopolit är idag namnet på den värsta formen av kättare i kommunistiska länder. Dess essens är modet att vara till som del, vilket den ger till massorna som har levt under ett ökande hot av icke-vara och en växande känsla av ångest.
Den stoiska attityden, även i en kollektivistisk form, är det enda verkliga alternativet till kristendomen. Nykollektivisten är i första hand bunden till kollektivet och i andra hand till universum, medan stoikern först och främst relaterad till det universella Logos och i andra hand till möjliga mänskliga grupper. Men i båda fallen tas ångesten för öde och död in i modet att vara till som del. Nykollektivisten kan också ta upp ångesten för skuld och förtappelse i sitt mod att vara till som del. Det är inte hans personliga synd som skapar ångest, utan en verklig eller möjlig synd mot kollektivet.

Modet att vara till som del av den demokratiska likformigheten

[Den demokratiska likformighetens] mest karaktäristiska förverkligande har ägt rum i Amerika, men dess rötter går tillbaka till den europeiska historien. Genom att omforma modet att acceptera ödet passivt till ett aktivt brottande med den, beredde renässansens nystoiker vägen för den demokratiska likformigheten i Amerika.
Hos Aristoteles är rörelsen från potentialitet till förverkligande vertikal, från lägre till högre former av vara. I modernt framåtskridande är denna rörelse horisontell, tidsbunden och futuristisk.
Efter att ha förlorat grunden för sin existens arbetar den typiske amerikanen för att skapa en ny grund. Ursprungligen bands den demokratiskt likformiga typen av mod att vara till som del samman med idén om framsteg. Framsteg kan betyda två saker. I varje handling som där något produceras bortom det givna görs framsteg. Den andra betydelsen är en universell, metafysisk framstegslag i vilken ackumulation skapar högre och högre former och värden. Hotet om att utestängas från sådant deltagande genom arbetslöshet eller förlusten av en ekonomisk grund är framför allt vad öde betyder idag. En ny början är vad som krävs och prövas. Detta är det sätt på vilket modet att vara till som del av den produktiva processen tar upp ångesten för skuld i sig självt. Likformigheten kan likna kollektivismen ifråga om dagliga liv- och tankemönster.

5. Mod och individualisering (Modet att vara till som sig själv)

Den moderna individualismens uppkomst och modet att vara till som sig själv

Individualism är det individuella självets självbekräftelse som individuellt själv utan hänsyn till sitt deltagande i världen. Individen kan vara fri utan att förgöra gruppen. Ekonomisk liberalism, liberal demokrati, vetenskapliga framsteg och utbildning.
Modet att vara till som sig själv, sådant det förstods under Upplysningen, är ett mod i vilket den individuella självbekräftelsen inkluderar deltagande i en universell, rationell självbekräftelse.

De romantiska och naturalistiska formerna av modet att vara till som sig själv

Den romantiska rörelsen… understryker individens unikhet, som ett ojämförligt och oändligt betydelsefullt uttryck för varats substans. Den romantiska ironin lyfte individen bortom allt innehåll och gjorde honom tom.
Bohemeriet fortsatte romantikens attack mot borgerligheten och dess likformighet. Naturalism innebär varats identifikation med naturen och det därav följande avvisandet av det övernaturliga. Endast om den individualistiska polen i det naturligas struktur är avgörande kan naturalismen vara romantisk och smälta samman med bohemeriet och existentialismen.
Ångesten för ödet övervinns av individens självbekräftelse som en oändligt betydelsefull mikrokosmisk avbildning av universum.
Modet att vara till som sig själv avskiljs aldrig helt från den andra polen, modet att vara till som del. Mikrokosmos som avspeglar universum… alla dessa pekar mot en lösning som överskrider de två typerna av mod.

Existentialistiska former av modet att vara till som sig själv

Den existentiella attityden och existentialismen

Den existentiella attityden är en involverande attityd till skillnad från en enbart teoretisk eller bortkopplad attityd. ”Existentiell” i detta avseende kan definieras som deltagande i en situation med hela sin existens. Den första betydelsen av ”existentiell” är attityden varmed man deltar med sin egen existens i någon annan existens. Den andra betecknar ett innehåll och inte en attityd. Existentialism är uttryck för den mest radikala formen av modet att vara till som sig själv. Människan har ingen plats för ren objektivitet utöver ändlighet och främlingskap. Hans kognitiva funktion är lika existentiellt betingad som hans hela väsen. Häri sammankopplas de två betydelserna av ”existentiell”.

Den existentiella ståndpunkten

Existentialism som ståndpunkt, som protest, och som uttryck.
Platon: människan har avskilts från vad hon egentligen är.
De klassiska kristna doktrinerna om syndafallet, synd och frälsning (är en existentiell ståndpunkt). Den existentiella ståndpunkten är overksam inom ramen för deras essentialistiska ontologi. Detta är sant inte bara för Platon men också för Augustinus, även om hans teologi innehåller djupare insikter i den mänskliga belägenhetens negativiteter än någon annan i den tidiga kristendomen. Monastisk och mystisk självrannsakan förde fram en enorm mängd djuppsykologiskt material i ljuset, vilket gick in i teologin i dess kapitel om människans djuriskhet?, synd och helgande. Mycket av det material som diskuteras idag av djuppsykologer och nutida existentialism var inte okänt för medeltidens religiösa ”analytiker”. Det var fortfarande känt för reformatorerna, i synnerhet för Luther, vars dialektiska beskrivningar av godhetens tvetydigheter, demonisk förtvivlan och nödvändigheten av gudomlig förlåtelse har djupa rötter i det medeltida sökandet efter människans själ i relation till Gud.

Förlusten av den existentiella ståndpunkten

Hos Descartes är den anti-existentialistiska partiskheten mest iögonfallande. Människans existens och hennes värld placeras ”inom parentes” – som Husserl, som hämtar sin ”fenomenologiska” metod från Descartes, har formulerat det. Människan i sin existentiella belägenhet försvinner. Bakom sum i Descartes Cogito ergo sum ligger problemet med detta sum:s natur vilket är mer än enbart cogitatio (medvetande) – nämligen existens i tid och rum och under ändlighet och främlingskap.
När innehållet i den protestantiska etiken på 1700-talet korrigerades för att passa det framväxande industrisamhällets krav, vilket krävde en rimlig hantering av människan själv och hans värld, sammansmälte den anti-existentialistiska filosofin och teologin.

Existentialismen som revolt

Sedan 1800-talets sista årtionden har revolten mot den objektifierade världen varit bestämmande för konstens och litteraturens karaktär.
Det var hotet av en oändlig förlust, nämligen förlusten av deras individuella personer som drev 1800-talets revolutionära existentialister till att attackera. De insåg att en process pågick vari människor omskapades till ting, till delar av verkligheten som den rena vetenskapen kan kalkylera och den tekniska vetenskapen kan kontrollera.

Den nutida existentialismen och modet till förtvivlan

Mod och förtvivlan

Existentialism… uttrycks i alla sfärer av människans andliga kreativitet. Den är uttryck för ångesten för meningslöshet och för försöket att ta upp denna ångest i modet att vara till som sig själv. Den människoskapade världen av objekt har dragit in i sig själv den som skapade den och som nu förlorar sin subjektivitet i den. Han har offrat sig själv till sin egen skapelse.

Modet till förtvivlan i nutida konst och litteratur

Modet till förtvivlan, erfarenheten av meningslöshet och självbekräftelse trots dem uttrycks i 1900-talets existentialism.
Modern konst har angripits som föregångare till totalitära system. Det verkliga svaret ligger djupare. Modern konst är inte propaganda utan uppenbarelse. Den moderna konstens skapare han kunnat se meningslösheten i vår existens; de deltog i dess förtvivlan. De hade modet att vara till som sig själva.

Modet till förtvivlan i nutida filosofi

Jag hänvisar framför allt till hans (Sartres) påstående att ”människans essens är hennes existens”. Människan skapar vad hon är. Inget ges henne som bestämmer hennes kreativitet. Människan är vad hon gör sig till. Och modet att vara till som sig själv är modet att göra sig själv till vad man vill vara.

Modet till förtvivlan i den icke-skapande existentialistiska attityden

Moderna cyniker… har ingen tillit till förnuft, inget kriterium för sanning, ingen värdegrund, inget svar på frågan om mening. De försöker underminera varje norm som presenteras för dem. Deras mod uttrycks inte kreativt utan i deras levnadssätt. De avvisar modigt varje lösning som berövar dem deras frihet att avvisa vad det än är de vill avvisa.

Begränsningar av modet att vara till som sig själv

Man måste fråga: vad är detta själv som bekräftar sig självt? Den radikala existentialismen svarar: vad det gör av sig självt. I klassisk teologi, såväl katolsk som protestantisk, har endast Gud detta privilegium. Inget finns i honom som inte är av honom.

6. Mod och transcendens (Modet att acceptera att man accepteras)

Det mod som tar upp denna trefaldiga ångest i sig själv måste vara rotad i en varats makt som är större än självets makt och dess världs makt. Det finns inga undantag från denna regel, och det innebär att varje mod att vara till har en öppen eller fördold religiös rot. Ty religion är det tillstånd av vara som grips av själva varats makt.

Varats makt som källa till modet att vara till

Den mystiska erfarenheten och modet att vara till

Om deltagandet dominerar har relationen till själva varat en mystisk karaktär, om individualiseringen för överhanden har relationen till själva varat en personlig karaktär, om båda polerna accepteras och överskrids har relationen till själva varat karaktär av tro.
Det krävs ofantligt mod att motstå skenets lockelser.
I kraft av detta mod övervinner mystikern ångesten för öde och död.
Det mystiska modet att vara till varar så länge som den mystiska situationen. Dess begränsning är det tillstånd av tomhet i varande och mening, med dess fasa och förtvivlan, som mystikerna har beskrivit.
Det finns ingen självbekräftelse hos en ändlig varelse, och inget mod att vara till i vilket varats grundval och dess makt att övervinna icke-vara inte är effektivt. Och erfarenheten av närvaron av denna makt är det mystiska elementet i det personliga mötet med Gud.




Mötet gud – människa och modet att vara till

I motsats till den mystiska föreningen kan man kalla denna relation en personlig kommunion med modets källa. Självförtroende är bara ett element av tron. Tron omfattar både mystiskt deltagande och personligt självförtroende. Luther… kämpade för ett omedelbart personligt förhållande mellan Gud och människan. Gång på gång använder han ordet trots. Trots den ångest som dominerade den epoken, hämtade han kraft att bekräfta sig själv ur sin orubbliga tillit till Gud. Hans mod är sannerligen inte bara modet att vara till som del. Reformationen bröt med medeltidens semi-kollektivism.
Varken påvar eller koncilier kunde ge honom detta självförtroende. Därför måste han avvisa dem just för att de vilade på en doktrin som förhindrade självförtroendets mod. När reformationen tog bort förmedlingen och öppnade upp ett direkt, totalt och personligt närmande till Gud, möjliggjordes ett nytt ickemystiskt mod att vara till. Reformationens mod överskrider både modet att vara till som del och modet att vara till som sig själv.

Skuld och modet att acceptera att man accepteras

Modet att bekräfta sig själv trots denna ångest (för skuld och förtappelse)… är rotat i en personlig, total och omedelbar visshet om gudomlig förlåtelse. I den lutherska formeln att ”den som är orättfärdig är rättfärdig” (i den gudomliga förlåtelsens ögon) eller i den mer moderna formuleringen ”den som är oacceptabel är accepterad”, uttrycks segern över ångesten för skuld och förtappelse skarpt. Detta är den genuina betydelsen av den Paulinsk-Lutherska doktrinen om ”rättfärdiggörelse genom tron”. Modet att vara till är i detta avseende modet att acceptera förlåtelse för synder, inte som en abstrakt försäkran men som den fundamentala erfarenheten i mötet med Gud.
I helandets kommunion, till exempel den psykoanalytiska situationen, deltar patienten i hjälparens helande kraft genom vilken han är accepterad fastän han känner sig oacceptabel. Ingen självacceptans är möjlig om man inte är accepterad i en personlig relation.

Öde och modet att acceptera att man accepteras

Luther erfor vad han beskrev som anfall av absolut förtvivlan (Anfechtung), som det fruktansvärda hotet om total meningslöshet. Men för honom var detta inte sista ordet. Det sista ordet var det första budordet, påståendet att Gud är Gud. Det påminde honom om det obetingade elementet i den mänskliga existensen vilken man kan vara medveten om även i meningslöshetens avgrund.

Absolut tro och modet att vara till

Tro är inte teoretisk bekräftelse på något ovisst, det är ett existentiellt accepterande av något som överskrider vanliga erfarenheter. Tro är inte en åsikt utan ett tillstånd. Den som har modet att bekräfta sitt varande trots öde och skuld har inte tagit bort dem. Den tro som skapar modet att ta dem upp i sig är bara tro, oriktad, absolut. Den är inte definierad, eftersom allt definierat kan upplösas av tvivel och meningslöshet.





Modet att vara till som nyckel till själva Varat

Icke-vara som öppnar upp varande

Modet att vara till har i alla sina former i sig självt en uppenbarande karaktär. Det visar att varats självbekräftelse är en bekräftelse som övervinner negation. Vara måste tänkas såsom en negation av varats negation. Icke-varat driver ur varat ur sin tillbakadragenhet, det tvingar det att bekräfta sig självt dynamiskt.
Enbart för att själva varat har karaktären av självbekräftelse trots icke-vara är mod möjligt. Den som mottar denna kraft i en handling av mystisk eller personlig eller absolut tro är medveten om denna källa till modet att vara till.
Det finns inga giltiga argument för Guds ”existens”, men det finns handlingar av mod i vilka vi bekräftar varats makt, vare sig vi vet det eller inte.

Bortom teismen

Modet att ta upp meningslöshet i sig självt förutsätter en relation till det varats grund som vi har kallat ”absolut tro”. Den absoluta trons innehåll är ”Gud ovan Gud”. Absolut tro och dess konsekvens, modet som tar det radikala tvivlet, tvivlet på Gud, upp i sig självt, överskrider den teistiska idén om Gud.
Teism kan betyda den ospecificerade Gudsbekräftelsen. Teism i detta avseende talar inte om vad den menar när den användes Guds namn. Politiker, diktatorer och andra som vill använda retorik för att göra intryck på sin publik tycker om att använda ordet Gud på detta sätt.
Teism kan ha en annan betydelse, helt motsatt den första: Det kan vara namnet på vad vi har kallat mötet Gud-människa. Teism i denna betydelse är den ickemystiska sidan av biblisk religion och historisk kristendom.
Teism har en tredje, strikt teologisk innebörd. Som varje teologi är teologisk teism beroende av den religiösa substans den gör sig en föreställning om.
Teism i den första betydelsen måste överskridas för att den är irrelevant, i den andra betydelsen för att den är ensidig. Men teism i den tredje betydelsen för att den är felaktig. Den är dålig teologi. Den teologiska teismens Gud är en varelse bland andra och som sådan en del av verklighetens helhet. Och därför underkastad helhetens struktur. Han är vara, inte själva varat.
Teism i alla dess former överskrids genom den erfarenhet vi har kallat absolut tro. Detta är den högsta punkt vår analys har fört oss till.

Gud över Gud och modet att vara till

Om människan möter Gud är Gud varken objekt eller subjekt och därmed bortom det system vari teismen har placerat honom.
Modet att vara till är rotat i den Gud som framträder när Gud har försvunnit i ångesten för tvivel.